ego sum non plus ultra

det är filtarnas, den varma chokladen och de styva bröstvårtornas tid.

tiden då kylan kryper under skinnet på oss och alla slutar leva.

vi slutar leva precis som att vi var kvar på stenåldern och man vill spara energi i kylan.

folk går ut mindre och rör mindre på sig. pengarna vi alla drog ihop under sommaren tog slut under de första månaderna i skolan på blöta helger och resor i ett försök att förlänga sommaren ett par veckor till.

men det finns folk som uppskattar snön t o m, min egen lillebror som fyllde 6 häromveckan blir fullständigt överlycklig varje gång han upptäcker en vit gräsmatta och lika besviken när han märker att det bara är ett blött lager på ytan och hinner smälta innan första snöbollen är kramad ens.

man lever ganska lätt på vintern, det är inte lika lockande att gå ut. för vill man gå ut vill man inte ha mycket kläder på sig, och har man inte ha mycket kläder så fryser man röven av sig.

det är inte längre lika lockande med en kall öl, o vem fan pallar koka kaffe eller göra varm choklad bara för att få i sig en slurk värmande ? 

däremot så händer det ibland. när det väl händer och förutsättningarna är bra

det är då det händer

då går vi man ur huse för att försöka skapa lite lyse i tillvaron bara för att återgå till den trista vardagen.

egentligen är livet ganska ruttet.

allting har ju ett slut ?

även den bästa kväll har en morgon och desto bättre en minut är desto sämre känns nästa.

en dum jävel sa en gång  "verkligheten är bättre än drömmen för verkligheten tar aldrig slut"

men hur i helvete kan det gå ihop, allting har ju fortfarande ett slut, därför är mitt råd till alla er där ute att aldrig sluta planera nästa steg, tänka ut en ny färdväg och se framåt.

men just nu känns det endå bra, för jag vet att vintern kommer att ta slut, precis som sommaren efter det.

min skolgång är på väg bort, men det är verkligen inget slut utan början på något så mycket större. det jag drömt om sen jag fick reda på att man fick bestämma själv när man är vuxen.

men såhär en kurva innan upploppet känns världen väldigt förvirrande om man ger sig tid att tänka.

hela mitt liv har jag haft en i stort sett självklar väg genom livet. 

första prövningen var gymnasieval men det fanns ingen tvekan där. 

det fanns inget val. det var självklart.

men jag tänker inte spratta som en idiot första gången på djupt vatten. jag gör som jag gjorde i den lilla bassängen.

tar det lugnt och rider ut stormen precis som jag lärt mig.

men nu ska jag ägna ännu mer av mitt liv matlagning.

:)