ego sum non plus ultra

---

vi är ett skitt litet land där alla är så jävla rädda för att sticka ut och bli uttittade att ingen vågar öppna käften, ingen vågar säga ifrån för vi är rädda för att någon ska säga emot.
vi vågar inte diskutera för diskussionen skrämmer oss
inga beslut som påvrkar något tas.

vi lever samma dag ut samma dag in, ingen är olik den andra.
men samtidigt ser jag utbrytargrupper överallt, alla har sitt eget sätt att försöka synas genom den tjocka gråa massan som vi idag kallar vårt samhälle.

jag orkar inte mer, jag skapades unik och tänker inte dö som en i mängden, jag tänker aldrig dö, min livsuppgift är att bli odödlig, leva kvar i folks själar och minnen.

vi ser bara det vi har framför näsan och har varken tid eller ork att titta bakom nästa hörn om vi inte passerar.

jag vet själv hur det är, jag glömmer i stort sett att bry mig om världen en tuff vecka.
men det ska det bli ändring på så fort jag får en minut, en timme eller ett år över.

jag kommer tillbaka till detta fallfärdiga rike en dag och styr upp stället, visar var skåpet ska stå och tänder lyset.

jag har lovat mig själv så många saker de senaste åren att jag börjar bli besviken på mig själv som aldrig har tid att infria mina löften.

jag har skrivit inlägg som detta tidigare men som tur är så är det ingen blogg som är till för att läsas, den är till för att lufta mitt huvud då o då, och just nu är första gången jag har haft tid på jag vet hur inte hur länge,

jag har fått höra att jag dricker för mkt, dricker för ofta och det är nog tvärr sant, men den dag jag orkar bry mig så ska jag ta tag i det också,
för när jag sitter i min älskade fotölj o ser på något tråkigt gör-det-själv program med 3 ungar och en fru som älskar mej så hade jag nog gått ut i garaget o hängt mig om jag inte hade betett mig såhär i ungdomen, för liksom, att svina rundor som en testostoron-toppad yngling i 50års åldern är något av det mest patetiska jag vet.
så jag utnyttjar mina unga dagar till fullo, jag jobbar ihjäk mig för att ha råd att gå loss på världen jag hatar och älskar på samma gång, men även för att ha något att stå på när jag väl står där i dörren till vuxenlivet och alla bedömer mig som en jävla cirkus-apa.

då är jag glad att jag inte bara apade mig i ungdomen, utan även gjorde något meningsfullt och kanske bedöms som människa.

jag hoppas verkligen att jag får chansen, för alla som gett mig den vet att jag aldrig sviker, allt jag alltid går in med hjärtat och framförallt aldrig gör någon besviken.

jag tänker sova nu, o jag tänker vakna till den ny dag, och göra den till något alldeles extra. precis som jag försöker göra med varje dag.

gör det du också, vi alla behöver något att minnas på gamla dagar.